thenewyorker

Gud vad mycket blandade känslor och tankar som går i mitt huvud nu. Det känns SÅ bra att vara tillbaka i New York City - pulsen, det enkla gatusystemet, tunnelbanan som man snart borde kunna ta sig runt med med förbundna ögon, det enkla sättet att få tag på taxi, och för att inte tala om alla människor. Jag trodde jag skulle tycka det var skönt att komma bort från rusningen (även om de städer jag besökt nu också är storstäder men det var inte alls samma folkmassor överallt), men jag kände bara att jag saknade rushen och de stressade människorna. Jag trivs så himla bra i NYC. Det här är min stad.
Samtidigt har jag ångest för att detta äventyret är över riktigt riktigt snart. Jag har mitt liv här nu och det känns på något sätt som att livet ska ta slut. (?)
Men på samma gång kan jag inte vänta tills jag kommer hem till Sverige och får träffa alla där hemma som jag saknar något oerhört.
Ja, ena minuten kan jag sitta och le och njuta av just det tillfället jag är i för stunden, medan jag nästa minut får panik och bara vill gråta för att jag inte är redo att lämna det här. Och plötsligt får jag en släng av hemlängtan för att jag vet att det är så nära.
Idag har jag dessutom tömt mitt rum och badrum helt och hållet. Nu ligger kläderna och prylarna nerpackade i två stora resväskor, och lite har jag tryckt ner i min carry on som jag har bredvid mig här på färjan. De två kommande veckorna ska spenderas på heltid på Manhattan! Annas värdfamilj låter mig bo i deras andra lägenhet där Anna ska bo nu när familjens nya au pair har anlänt. Så jag ska bli roomie med Anna på UES, perfecto!!
Nu ska jag göra mitt bästa för att njuta och tänka positivt de absolut sista veckorna. Om exakt 14 dagar är jag på väg till JFK för att lämna USA. Ses snart Sverige...