Fortfarande vid liv
Alltså den här resan. Vad ska jag säga? Gissa om PK dök upp igår? Nope, inte ett ord har jag hört ifrån honom. Men lite rätt hade jag med att oturen skulle vändas till tur så fort jag lämnade Johanna. Jag fick kontakt med en annan aupair, Alexandra, som är i LA nu, så vi möttes upp och hon trodde att jag kunde få sova hos hennes kompisar. Det visade sig sedan att de redan var för många där så jag fick inte plats. Men det var skönt att ha någon att hänga med.
Ungefär samma sekund hör en kille av sig som vi träffade i Vegas, som bor i LA. Han erbjöd mig en sovplats hos honom men det kändes lite sådär när jag inte vet ett dugg om människan. Så min sista utväg fick bli ett hostel i Hollywood.
Om någon hade sagt till mig för ett år sedan att jag skulle gå runt ensam i LA och bo på hostel, precis som en av dem där som man undrar om de är självständiga och modiga eller bara galna, då hade jag aldrig trott på det! Hade detta hänt för ett år sedan hade jag dessutom freakat ut totalt och fått panik och försökt boka om mitt flyg till NY men nu ser jag det som en rolig upplevelse. Man märker att man blivit mer självständig efter ett år i USA.
Anyway, igår kväll hängde jag med Vegas-killen och hans vänner till en bar. De verkade vara ganska vettiga människor så jag bestämde mig för att flytta in hos honom andra natten om erbjudandet kvarstod. Och PK har fortfarande inte visat något livstecken (jag börjar bli orolig, eller så har jag blivit grundlurad?!) så idag tog jag mitt pick och pack, checkade ut från hostelet och åkte till Mike i North Hollywood. Haha, amerikanare är snälla.
Så är dagsläget. Jag har så mycket att berätta och så mycket bilder men ni får hålla ut. Nu ska jag snart sova för imorgon ska jag, Alexandra och hennes kompisar hyra bil och åka till San Diego. Godnatt från Cali!