thenewyorker

Nope, än så länge har jag inte känt minsta lilla hemlängtan, förvånansvärt nog. De säger att det brukar ta tre månader att komma in i allt och vänja sig vid det nya, och sen kommer en släng av hemlängtan från ingenstans. Jag har gått här i dagarna och väntat nervöst på att det ska komma (precis som att det ringer en timer efter exakt tre månader och släpper ut en massa känslor som kommer mot mig..) men jag har inte känt det alls. Ändå har jag kommit in i mitt nya liv helt och hållet. Det känns faktiskt som hemma på riktigt.

Jag som alltid bott hemma och haft min familj där och även haft nära till alla vänner, trodde att det skulle bli så mycket svårare. Det jag var mest orolig över innan jag åkte iväg var att sakna vännerna och familjen. Jag blev förvånad över mig själv när jag hade varit här en vecka att jag inte längtade hem mer. Men jag antar att det är för att jag trivs så himla bra och att jag njuter av allt som händer.

Självklart saknar jag alla där hemma - jag tänker på er varje dag ska ni veta! Vissa dagar mer, vissa mindre. Men jag vet inte hur jag ska förklara, det är nog bara au pairer som förstår hur det känns. Tiden flyger förbi (jag har jättedåligt samvete för att jag inte har mer tid till att skypa och svara på alla mail och meddelanden) och i och med att värdfamiljen planerar så mycket - minst ett halvår i förväg - börjar jag också planera min tid och mina lediga dagar. Just för att hinna få ut så mycket som möjligt av tiden.
Så den tid jag missar att prata med er där hemma, den lovar jag att jag ska ta igen när jag kommer till er. Och om det fortsätter i det här tempot kommer det snart vara vår och jag är hemma igen.

Over and out,